... över hur folk är!

Idag var jag och några vänner på café. Vid bordet bakom sitter en man med stolen rejält utskjuten. Jag lyckas klämma mig in på min stol men det är trångt. Jag vänder mig mot mannen som sitter med ryggen mot mig och frågar "ursäkta, du har inte en möjlighet att hoppa in lite". Det dröjer några sekunder och sedan får jag ett kort och entonigt "nej." "NNähä" säger jag. Mina vänner flyttade sedan bordet så att jag fick plats.

När vi sedan ska gå kommer en liten tjej fram och frågar samma man om stolen mitt emot är ledig, han bara stirrar. Jag erbjuder henne min stol och tjejen blev glad!

Härligt med trevliga människor!

Igår var jag på utbildning i Liljeholmen hela dagen. Jag är utsedd till värderingscoach på mitt jobb och igår presenterades ett nytt material som vi ska arbeta med på enheterna.

Vi hade ett fått ett nummer på våra namnlappar och det var alltså den gruppen vi skulle vara i, varje grupp inehöll ca 20 pers. Ett nummer i varje grupp skulle vara inringat och det betydde att man var gruppledare, alla tittade nästan panikartat på sin lapp, men ingen var inringad, så vi fick utese en gruppledare själva, den skulle sedan presentera gruppens ideér.

När vi väl hade delat upp oss i våra grupper låg allt fokus på på att utse en gruppledare. Många i min grupp verkade väldigt frammåt och självsäkra, men när frågan kom till dom blev svaret "nej nej!!!!!". Jag belv aldrig tillfrågad.

På rasterna hörde man vilda diskussioner kring det här med gruppledare, ingen villle! Det är ju livsfarligt att prata inför alla!

Vi la alltså energin på helt fel sak, istället för att disskutera det nya materialet var alla helt nervösa över att behöva stå och prata i mikrofon.

Ena kvinnan som höll i utbildningen erbjöds sig att ta våran lapp och presentera detåt oss. Skönt! Alla andades ut och vi började fokusera på ämnet.

Dagen började lida mot sitt slut och kl 15 var det redovisning. Jag hade anteckningarna och en i min grupp bad mig lämna fram det.

Jag gjorde inte det. Utan när ledaren för grupp ett ropades upp, reste jag på mig, fick en mikrofon, och presentarade min grupps ideér inför en fullsatt konferenssal!

Det här var ett stort steg för mig, och nog det modigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det var som att en del i mig bestämde sig för att chocka den andra. Jag är så stolt över mig själv, att gjorde det, helt oväntat.

För visste ni det, den vanligaste fobin är att just tala inför en grupp.

En äldre dam i min grupp, som under grupparbetet disskuterade hej vilt, gav mig en stor kram efteråt för hon tyckte att jag var så modig.

Herregud vad jag är modig!